Jag har nu spelat PS3-spelet JOURNEY i sammanlagt tio minuter. Det enda ord jag känner till som kan beskriva vad jag genomlever är kärlek.

Detta spel är precis så som jag vill att ett spel skall vara. Det är vackert. Det är magiskt. Det är en upplevelse.

Och så tilltalar det väl den pretentiöse nörden i mig.

Jag är långt ifrån någon expert inom fotografi. Men jag lär mig.

På sistone har två jättelika revolutioner inträffat i mitt plåtarliv: 1) Jag har börjat fotografera i RAW och 2) jag har köpt och börjat använda Aperture 3.

RAW är ett filformat. Tidigare har jag fotograferat i det format som heter JPEG. Det har kommit till min kännedom att detta format är tämligen begränsat – det sparar inte all information om fotografiet man tar. Detta leder till små kvalitetsskillnader som i slutändan kan bli jättelika.

En JPEG-fil ligger på kanske 8MB. En RAW-fil ligger på cirka 20. Det är alltså 12MB extra information om varje bild.

Den där extra informationen har med allt möjligt att göra – ljusvärden, färger, detaljer, vitbalans och så vidare. Med hjälp av ett fotoredigeringsprogram kan man sedan locka fram de där extra detaljerna och trixa runt med bilden efter behag.

Och det är där Aperture 3 kommer in. Detta är Apples redigeringsprogram. Jag införskaffade det på min födelsedag förra veckan, och har nu haft tio dagar på mig att använda det. Än har jag inte lärt mig allt (har dock beställt en bok om Aperture och hur det kan användas på ett proffsigt vis), men jag utvecklas.

Och en sak är säker – RAW och Aperture 3 har verkligen förnyat mitt fotointresse. Om jag har tid skall jag lägga upp lite exempel på redigerade bilder under kvällen. Får dock kontakta lite folk och be om deras tillåtelse först.

Det har gnällts en de på sistone om hur dålig jag blivit på att svara på sms.

Vad kan jag säga? Kritiken är befogad. Jag är usel på att svara på sms. Det händer exempelvis att jag inte svarar på vissa sms förrän dagen efter. Andra sms glömmer jag att svara på helt och hållet.

Försummelsen beror inte bara på att jag inte alltid har min iPhone med mig. När jag har den med mig är den dessutom så gott som alltid satt på ljudlös. Men det är mer än så.

Jag upptäcker de flesta sms när jag håller på med någonting annat – jag är på jobbet, umgås med någon kul, pysslar med någonting på datorn. Alltid tänker jag att ”jag skall ta tag i att svara på det där sms:et så fort jag är klar med det jag gör nu”. Jag hatar nämligen avbrott. Men så slutar det istället med att det aldrig blir gjort, och att jag får dåligt samvete.

Jag skulle nu kunna skriva att jag tänker bli bättre. Men det tänker jag inte. Jag hatar som sagt avbrott och tänker göra mitt yttersta för att minimera dem. Istället ger jag er följande löfte: jag skall försöka svara när jag kommer ihåg att göra det, samt har tid att göra det, samt känner för att göra det.

Så. Då har jag inte bundit mig vid någonting.

Jag har börjat skriva dagbok. Det gör de flesta tjejer någon gång i sitt liv.

Personligen har jag – i egenskap av tjej nu alltså – tjuvstartat på ett par dagböcker, men denna gång är det liksom igång på riktigt. Hur vet jag då att det är på riktigt nu? DUH, eftersom jag nu gör det på min iMac! PÅ iMAC MISSLYCKAS MAN INTE!

Helt rätt. Igår installerade jag Day One, som är ett slags dagboksprogram, och nu jävlar skall det rockas loss. Skiten är kalibrerad att påminna mig klockan 20 varje kväll så att jag inte missar att ratta ned några anteckningar.

I skrivande stund är jag uppe i tre inlägg. De har handlat om allt under solen. Kex och lax, exempelvis. Tråkiga människor. Vem vet vad som kan hända när jag slipper dela med mig av det jag skriver?

VAD SOM HELST, FÖR TUSAN!

Jag vet att jag har skrivit om detta tidigare, men i min ringa mening är jag fantastisk på att motstå försäljare. De asen må ringa, de må överfalla mig på stan, de må försöka göra mersälj i butik – jag är oresonlig och hjärtlös. Faktum är att jag betraktar mig som alla världens försäljares vita val, för att tala i Moby Dickska termer (och inte i ras- och viktmässiga).

I dag mötte jag dock min överman.

En ung kille, gissningsvis mellanstadie-elev, försökte sälja majblommor till mig. Han stod utanför ICA med en magväska och saluförde sina varor. Jag var på väg ut ur butiken och gick sålunda rakt mot honom. När han sedan ställde sig framför mig med sin fråga, tackade jag nej innan han ens hunnit få alla orden ur mun. ”Hej vill du köpa m…” var allt han lyckades prestera innan jag replikerade med ett tvärt ”Nej tack”.

Det intressanta är vad som händer sedan. Orsakerna bakom varför killen gör som han gör kan vi bara sia om, men min gissning är att frustrationen i att gagnlöst ha försökt sälja fucking jävla majblommor i ett par timmar blivit för mycket för hans lilla huvud. Man kan bara ta så och så mycket skam och nederlag när man går på mellanstadiet. Så när den här 183-centimetersmannen i chinos kommer och hugger av honom mitt i en mening… det är liksom hårstrået som bryter kamelens rygg.

Killen öppnar käften. Brett. Ett lejongap vidgar sig. Där inne syns enbart ett mellanstadiemörker. Det är en avgrund. En svart kittel vari all hans bitterhet bubblar. Alla som passerat honom har lagt ner ett nej tack där. Nu är kitteln full. Och trycket måste lättas.

Killen rapar. Det är ingen lång rap. Ej heller är den särskilt ljudlig. Men det är en rap.

Jag stannar till. Ska jag skälla ut honom? Absolut inte. Vad vi har här är nämligen en liten rebell. Han hatar majblommeförsäljningen lika mycket som jag gör.

Så jag köper en majblomma. Ger honom 20 kronor, ber honom behålla växeln.

Jag vet inte vem som är mest förvirrad just nu. Han eller jag? Men en sak är säker. Detta är en dag jag aldrig kommer glömma.

Ett musikfynd jag gjort på sistone är Lana Del Rey. En kvinna med underbar röst som skriver och sjunger melankoliska låtar. Hysteriskt bra, i min ringa mening.

Redan har jag lyckats med en felhörning. ”I’m your national anthem” blev i mitt huvud ”Tell me your rational answer”. Gissningsvis har jag presterat många fler, det är bara det att jag inte riktigt fattat det ännu.

Bäst var dock när jag var ung och gillade Galenskaparna & After Shave. De har en låt som heter ”Kung av ett sobert kaos”, i vilken Per Fritzell sjunger ”Kung, kung, kung av ett sobert kaos”. I mitt huvud lät det ”Kung, kung, kung! Havet sover! Kaos!”

Meningslöst inlägg. Jag ska vara tyst.

iPhoto heter det fotohanteringsprogram som följer med varje iMac.

Det är ett program man får vänja sig vid en smula, men som blir ovärderligt när man väl vant sig. Som program är det naturligtvis inte perfekt – ty vad är perfekt i denna dal av ofullkomligheter? – men det landar ruggigt nära.

En rolig funktion är ansiktsigenkänningen. Den fungerar bara lite halvt och är definitivt en av anledningarna till att programmet inte är perfekt. Men resultatet är likväl roligt.

För dem som inte riktigt vet vad ansiktsigenkänning är, och som dessutom inte riktigt kan räkna ut ords uppenbara innebörd men ändå får vistas ute i samhället utan ledsagare, kan jag avslöja att det är en funktion som känner igen ansikten. Förstår ni? Exempel: om jag matar in ett foto på min umgängeskrets så kommer programmet leta upp de olika ansiktena, varpå ett namn föreslås. ”Är det här Eric Amarillo?” undrar den sedan, varpå jag småkräks en aning och trycker nej.

Funktionen fungerar alltså inte särskilt väl. Förslagen är ganska ofta fel, och inte sällan hysteriskt roliga. Nyss föreslog programmet exempelvis att ett foto på en spade föreställde min farsa. Jag tryckte ja mest för att vara rolig. För sånt är ju kul, spadar och ansikten. Pappa har ingenting att säga till om där.

I skrivande stund har jag cirka 3 700 oidentifierade ansikten i iPhoto. Alltså 3 700 ansikten som programmet vill att jag namnger. Det kommer ta sin beskärda tid att reda ut den röran, det kan jag lova. Plågsamt mycket.

För att trösta mig har jag bestämt mig för att köpa Aperture när lönen trillar in på onsdag. Okej, jag hade köpt det programmet ändå, men visst låter det mindre som om jag slösar pengar om jag skriver att det är en tröstgrej? Eller låter det bara som om jag slösar mer pengar? Jag vet inte. Fuck it, jag ska köpa möget i vilket fall som helst.

Aperture är ett fotoredigeringsprogram. Ungefär som Lightroom. Ni vet, man kan trixa med inställningar och vitbalans och exponering och skit. Sånt som riktiga fotografer gör. Sånt som jag därmed inte borde pyssla med, och just därför bara måste pyssla med.

Och ni då, kära läsare – vad hade ni tänkt slösa pengar på inom kort?

De senaste tre veckorna har jag missat sjukt många TV-avsnitt och podcaster. Men oroa er inte, kära läsare – jag är i full färd med att rätta till denna lilla obalans.

Först ska jag dock leta hårstrån.

Kommer ni ihåg det stora pizzasalladsskiftet?

När jag var liten åt man pizzasalladen till pizzan. Vissa spred ut den över maten; andra – som önskade ha mer kontroll över salladsdistributionen – hade den vid sidan om, och kunde sålunda gaffla åt sig lite när lusten föll på. Så gjorde man hemma, så gjorde man på restaurangen.

Numer är pizzasalladen någonting man äter som ett slags förrätt till pizzan. I väntan på maten.

När skedde detta? Och hur kunde före-pizzan-salladsätandet spridas med sådan ohygglig fart?

Jag förstår det inte. Men så tillhör jag ju dem som upplevde den gamla tiden. När pizzasallad liksom var pizzasallad. Sallad till pizza, typ. Och på den tiden åt man salladen för att förhöja pizzasmaken. Inte för att dämpa hungern i förväg och sålunda försämra den resterande matupplevelsen.

Det är kanske dags att kasta in handduken?